Kristina Lilja växer upp under fattiga omständigheter i Malmö tillsammans med sina sex bröder. Hennes mamma sliter hårt för att kunna försörja och fostra de sju barnen medan hennes pappa varken bidrar med avlastning eller kärlek. Faderns förfärliga agerande gentemot barnen leder till att en broder skär av sin egen tunga med ett rakblad och att en annan andas in gas från spisen. Ingen vill vara ensam med denna odugling till man som slåss, super och utnyttjar sin ställning som vuxen.
Till skillnad mot bröderna går det bra för Kristina i skolan. Hon får börja i privatskola och utbildar sig sedemera till präst. Hon sticker ut från bröderna. Men även hon bär med sig sin barndom som präglat henne som människa.
Det är en gedigen historia som spänner över många år som läsaren får följa genom olika personer. Björn Ranelid är en ordkonstnär som verkligen behärskar berättarkonsten. De många personskildringarna glimmar till emellanåt men på det hela taget tycker jag inte man kommer människorna så nära som jag skulle önska. Kanske beror det på att det är så många personer som porträtteras eller att handlingen sträcker sig över så många år. Trots hans formuleringskonst som återigen bitvis imponerar störs jag lite över hans berättarteknik som gång på gång innehåller passager där han skildrar något som sedan avslutas med något i stil med att "men då visste de inte hur det skulle utvecklas" eller "men det fina kom inte att bestå". Kan förstå att det greppet är tänkt som spänningskrydda men på mig verkar det nästan på motsatt sätt.
Man brukar tala om vikten av inledande meningar när man skriver. Denna roman påvisade dock att en bra avslutande mening också är betydelsefullt. Den satte punkt för romanen på ett ypperligt sätt genom att i tänkbar citatform sammanfatta hela bokens innehåll.
Betyg: 3 karameller
Finns hos adlibris, bokus och cdon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar