Josefine Sundströms andra roman utgiven på Forum. |
Oscar är en gammal man som bor i en fin våning i Stockholm. Boel är en ung kvinna som flyttar in i lägenheten under Oscars. Dessa två människor är båda ensamma och bär på stora, delvis obearbetade livssorger. De lär känna varandra, har tid att lyssna på varandra och påverkar varandras liv väldigt mycket i positiv bemärkelse.
Karaktärerna är oerhört fint gestaltade. De känns väldigt verkliga och jag som läsare känner mycket för och med dem. Bitvis är boken väldigt sorglig och jag grät när jag läste, vilket inte händer särskilt ofta.
Historien fångar mig som läsare direkt och en hel del saker är initialt outtalade vilket ger boken ett bra driv.
Jag tycker dock att framför allt en sak känns overklig. Kanske är det jag personligen som har svårt för något som känns väldigt uppdiktat och osannolikt när allt i övrigt känns så realistiskt. Dessutom tycker jag det förekommer väl mycket synkade händelser. Ett brev som läses i rätt tid för att generera något som inte hade fungerat lika bra om brevet lästs senare osv.
Över lag tycker jag dock att man känner igen Josefines stil och behagliga språk från Vinteräpplen, även om jag tycker denna bok är något blekare.
Betyg: 3 karameller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar