Marionetternas döttrar

Maria Ernestams sjätte roman,
utgiven på Forum.

Jag knockades av Busters öron när jag läste den för flera år sedan. Den var speciell och hade ett slut som var oväntat. Utöver den har jag läst Caipirinha med döden (som jag inte gillade alls) samt Kleopatras kam (som var udda på ett sätt som inte föll mig i smaken). Jag har medvetet väntat med att läsa något ytterligare av Maria Ernestam, men hoppet om att få ytterligare en läsupplevelse i klass med Busters öron gjorde att jag nu gav hennes senaste bok Marionetternas döttrar en chans.

När Mariana är 11 år hittar hon sin far dödad och fastbunden på den karusell som familjen driver. Mordet förblir olöst. Detta är naturligtvis en händelse som påverkat Mariana djupt. I boken får vi följa samma lilla svenska samhälle, som skildras väldigt pittoreskt i boken, drygt trettio år senare när Amnon Goldstein kommer till trakten med förevändning att skriva en bok. Han pratar med alla människor och får dem att öppna sig och berätta om både nu och då på ett sätt som oroar invånarna. Mariana, och även andra undrar vilka avsikter Amnon egentligen har och vem han egentligen är.

Omslaget är vackert och ger en sann bild av den miljö som snabbt tecknas upp. Marianas traumatiska barndomsminne samt nuet där hennes man och dotter flyttat utomlands utan henne, skapar frågor och spänning. Maria Ernestam skriver bra, emellanåt oerhört välformulerat, men tyvärr tycker jag romanen faller lite platt. Historien ebbar ut på ett mindre känslofyllt sätt än det finns potential för.Jag hade hoppats på mer.

Boken finns att köpa på adlibris, bokus och cdon.